Skrivuppgiften… 2012 11 22
dels en
recension av föreställningen, dvs vad handlade den om, hur använde de teaterns
tecken (scenografi, mask, kostym o form för gestaltning). Och hur lyckades de?
dels
att ge förslag på hur man kan använda den i undervisningen. Hur skulle ni
arbeta vidare tematiskt o gestaltningsmässigt?
Man
kan använde en föreställning för ett
samtal, men också för att arbeta konstnärligt med eleverna, låta dem arbeta i
en estetisk form.
Tillfälligheternas
lovsång
Serendip, om konsten att misslyckas och ändå lyckas
– utan att fatta hur…
En teaterföreställning riktad till ungdomar från årskurs
sju och uppåt, till vuxna.
Manus & regi: Ulf Evrén
Koreografi: Minna Krook
Skådespelare: Johan Ehn, Anders Jansson, Carina
Jingrot.
Speltid: 75 min.
Hela dramagruppen från universitetet, förutom
Nanna, ser föreställningen på teater Barbaras hemma-scen. En källarteater, av
den där typen, jag inte trodde fanns längre, den väcker minnen, jag trivs, det
är intimt, trångt, ändå lyckas gruppen skapa känsla av stora ytor, de passerar
fält, öknar, städer, de reser över kontinenter med imaginära hästar, kameler
och elefanter. Med enkla synkopiska rörelser får de mig att uppleva elefanterna
som vore de närvarande. De färdas i skepp som förstärks med bakgrundsprojektion
av digitala rörliga bilder av stora vågor som slår emot publiken blandat med
åsknedslag och bullrande oväders-ljud. Det är tre skådespelare vars vardera primära
roll är barn till Drottning Jaija. Men de har även resten av rollistan att
mantla, fördelat jämt på dem tre beroende på vem som argumenterar starkast. Detta
är något de “lattjar” med genom att träda ur sagan om Serendip för att berätta
en här-och-nu saga för att sedan åter hamna i den magiska berättelsen som tar
oss vidare på jakten efter silverrullen med ett elixirrecept som kan rädda
landet Serendrip från drakar och demonisk undergång.
Detta gränsöverskridande mellan olika nivåer av
berättande klarar de galant. De är samspelta och trygga med varandra, jag ser
detaljer av att de förbereder för varandra och samarbetar konstant. De varvar spelstilar
allt från mim-piruett för att markera rollbyte till teatersportövning där en
rör läpparna och någon annan talar. Det känns aldrig sökt eller påklistrat utan
jag tror att de flesta åskådarna inte lägger märke till teknikerna utan bara
upplever uttrycket och reagerar genom att skratta eller förvånas. Skådespelarna
varierar sina skiftande roller med enkla lösningar varvat med maskspel.
Maskspelare hyser jag stor respekt för om de lyckas med att smälta samman med
masken. Det gör dessa skådespelare. De skapar magi och lyckas visualisera den
trehövdade draken på ett förtrollande sätt. Dessa masker är superspännande, de
skulle kunna komma från en modern Men in black-film eller från en orientalisk
saga. De är originella med hak-partier som rör sig. Föreställningen är full av
roliga och enkla lösningar. Jag som lärare och gammal skådespelare blir
upprymd. Jag vill tillbaka till skolan för att pröva. Vissa lösningar blir jag
påmind om, andra är för mig nya. Jag tycker om den lilla hunden som de lyckas
ge liv. Liksom maskerna av kvinnliga orientaliska dansare på sina bakhuvuden.
Dessa skådespelare kan sin sak. De har levande,
jordade kroppar som inte har behov av att beundras som objekt. De har vackra
nyanserade röster. Den kvinnliga skådespelaren hade en röst som var väldigt lik
Regina Lunds, inget annat som tur var! Den längre mannen var lika symmetriskt
vacker som han skulle vara beundrare utav. Han hade en fantastisk mörk klang i
sin röst.
Jag kunde inte sluta fundera på vad dessa
skådespelare hade för egentlig relation. Jag tänkte att ’snyggingen’ och
kvinnan var syskon. De påminde om varandra på något vis. Kvinnan såg ut som
Geraldine Chaplin. Den andre mannen påminde på något vis om Gösta Ekman. Mysig,
innerlig, närvarande. Jag tänkte att han och kvinnan kanske var ett par. Ja,ja,
jag är bara lätt skadad och tror att alla kör familjeföretag. De tre, var i
alla fall fullt närvarande på scenen.
Det fanns ett moment i föreställningen som störde
mig en aning, en liten detalj bara, och det var när den ene mannen drog upp sin
överdel och visade sin lätt håriga mage och man såg lite av hans mörka
kalsonger och han skulle vara rolig då han ville bli kallad snygging eller
dylikt. Då mindes jag Gino Samils (clown och min kollega och mentor) förmaningar
om att man inte skulle visa för mycket hud på scenen, aldrig vara privat på
scenen. Minns att vi broderade strumpor likt glesa ryamattor för att illustrera
håriga ben. Då för mer än tjugo år sedan tyckte jag han var kollrig men nu var
det tydligt för mig vad han menade. Jag tror inte ensemblen förstår hur privat
det såg ut. Det passade inte in. Hellre då att han haft en kul-mage-atrapp med
tanke på att de tråkade honom för att vara en tjockis i föreställningen.
För övrigt är det här en utmärkt föreställning att
visa för elever, då den har alla sina många infallsvinklar. Jag fick
informationen att teatern hade ett lärarmaterial som de brukade skicka ut till
skolorna så att de skulle vara lite förberedda när de kom för att se föreställningen. Jag har
ännu inte tagit del av det men tror mig ändå kunna få till en uppsjö av förslag
på pedagogisk verksamhet i anknytning till en föreställning.
Katarsis i sig skulle annars räcka för min del som
motivation att ta eleverna till denna föreställnig.
Vattnets kretslopp, bygga det fysiskt, ”learn by doing”
Poetry Slam H2O omvandla till
metaforer med ett estetiskt uttryckssätt.
|
Bjuda in naturvetenskapliga lärare och
språklärare avseende det innehållsmässiga för att fokusera på själva
gestaltandet när eleverna har teater/drama.
|
Kretslopp både biologiskt men också kulturellt,
valfri fördjupning
|
Konceptuell utställning i skolan med alla lärare
och elever inblandade.
|
Mönster, perspektiv, kalejdoskop, synsätt,
skönhet, symmetri i konsten, mönster över hela vår värld.
|
Scenljus och bakgrundsprojektion
Mask-tillverkning/spel
|
Vad går gränsen mellan försummad och bortskämd?
Jämföra sagan Serendip med den animerade filmen Kung Fu panda.
Rollspel, forumspel för att beskriva drömmar och
desillusioneringar.
|
|
Efter föreställningen fick vi träffa skådespelarna
som visade sig vara lika levande privat som de gett uttryck för på scenen. De var
nyfikna och öppna, de hade tid för oss för de ville dela med sig och var
genuint engagerade. Vi hade en spännande diskussion om hur man på bästa sätt
får publiken att fatta att det är levande människor där på scenen och inte
tredimensionella modeller.
Kommentarer