Dramakurs i livet - Drama in Life

http://lazzit.blogspot.com/ Sonens sida. Kanske har jag,i min tur inspirerat honom, eller i alla fall inte avskräckt honom helt, så som med döttrarna....

Ett barn som kritiseras lär sig att fördöma Ett barn som får stryk lär sig att slåss. Ett barn som hånas lär sig blyghet. Ett barn som utsätts för ironi får dåligt samvete. Men ett barn som får uppmuntran lär sig förtroende Ett barn som möts med tolerans lär sig tålamod. Ett barn som får beröm lär sig att uppskatta. Ett barn som får uppleva rent spel lär sig rättvisa. Ett barn som får känna vänskap lär sig vänlighet. Ett barn som får uppleva trygghet lär sig tilltro. Ett barn som blir omtyckt och kramat lär sig att känna kärlek i världen.

Mamma och pappa har alltid varit mycket för att klippa och klistra, likaså mosterIngrid... och nog påverkas man - För tillfället är det collage som fortfarande får mig att fastna i tiden...

Stod och putsade spisen med svinto och fascinerades över det effektiva resultatet och undrade varför jag inte alltid tog fram svinto när spisen eller diskbänken behövde skina... Och då tänkte jag på barnuppfostran helt plötsligt och fann en liknelse där. Pappan till barnen tar ju till svinto hela jävla tiden, och nog blir det ett skinande resultat, men används det för ofta så är det ju så att det visserligen tar bort det fläckiga, dammiga, smutsiga, men lämnar små oreparerliga repor efter sig, och vid dagligt användande så skulle ju snart ytan ej längre gå att polera... Undrar om någon förstår vad jag menar, hm.. Ja men när despoten kommer för att lämna sonen på söndagkväll och har gjort ett läxschema. Nu ska han komma hem två timmar tidigare från fritids och jobba sig metodiskt igenom matematikboken för att sedan om två månader vara ikapp. Själv åker jag till fjärran land för att arbeta. Förväntar mig att du samarbetar och jag och sonen har läst igenom metodpappret och skap...

Vi hade kommit överens om att inte lämna någon av oss ensam med henne, denna där anarkistiska sagofiguren alias Pippi. Visst inget ont om människan, inte alls (skip the crap M). Jo vi är övertygade Anna och jag om att vi är dömande. Så därför slutar vi abrupt tala om eländet. Jag älskar att läsa det folk bloggar, eller inte alla, ganska få, men jag slås av formuleringsakorbaterna, unga tänkande, sylvassa individer. Ger mig sjutton på att skolan inte är forumet där de finslipat argumenationstekniken och de retoriska tricken. Nej! Så klart inte! Nu tänkte jag presentera ett axplock av mina inspirationsblad som följer mig likt löven. Ibland som knoppar som vill utbrista, ibland som torkade gulmbrunfläckiga fnasiga löv som skrattas ut och så klart ibland som förmultad jord som man inte riktigt kan bestämma sig för om det luktar liv eller lik. Dina barn tillhör dig inte de är söner och döttrar av själva livets längtan. De kommer genom dig, men inte från dig och fastän de är ho...

Namnlekar med gruppen i en cirkel. Var och en berättar bakgrunden till sitt tilltalsnamn. Jag själv heter Marie, mamma och pappa var inte överens. I dopbeviset står det Marie då pappas släkt var starkare, men mammas påverkan var förstås större varför Maria är namnet jag bar till fjorton års ålder. Då gjorde jag min debut i den teatergrupp som skulle komma att förändra inte bara mitt tilltalsnamn till lite mer farliga Marie utan hela mitt liv. Anna är född samma dag hon numer också har namnsdag, den nionde december, med det var inte den verkliga anledningen utan någon annan, relaterad till mormor i Luleå tror jag, fasiken jag minns ej. Minns dock Annikas bakgrundhistoria. Hennes syster ville att hon skulle hetta Pippi , efter allas vår Långstrumpa, men, nej! det var inte ett propert namn enligt modern som dock kompromissade med sitt barn och lät lillasyster heta Annika, Pippis bästa vän. Var och en lägger till ett snyggt passande efternamn till sitt tilltalsnamn Så som ...

Så har kursen snart nått mittpunkten och går mot sitt slut, gulp! Jag vill ha mina anteckningar ordentligt nedtecknade, läsbara och därmed användarvänliga... men var är de? Har jag skrivit några? Minns jag några? Är jag ärlig nu, det som komma skall? Eller är jag väl medveten om att hon min allra bästa vän, hon; superlativa Anna (skip the crap, M) eller hon, pedagogen, två prickar från knäpp Gunilla (tycker hon verkar rätt knäpp ändå ja!) kommer att läsa det jag nu kommer att skriva. Ska verkligen försöka hålla mig till den väsentliga sanningen, inte på grund av dessa båda kvinnor och alla andra eventuella läsare utan på grund av att det känns fullständigt ointressant om jag diktar upp något som inte finns. Det har jag nog av ändå. Hurså? I egenskap av lärare, för tillfället med en tjänst som jag verkligen tycker om, om man bortser från betygsättning och föreliggande värdering med konstruerade kvalitetsskalor vars syfte är att likställa, jämföra och synliggöra (skip th...