Så har kursen snart nått mittpunkten och går mot sitt slut, gulp!
Jag vill ha mina anteckningar ordentligt nedtecknade, läsbara och därmed användarvänliga... men var är de?
Har jag skrivit några? Minns jag några? Är jag ärlig nu, det som komma skall? Eller är jag väl medveten om att hon min allra bästa vän, hon; superlativa Anna (skip the crap, M) eller hon, pedagogen, två prickar från knäpp Gunilla (tycker hon verkar rätt knäpp ändå ja!) kommer att läsa det jag nu kommer att skriva.
Ska verkligen försöka hålla mig till den väsentliga sanningen, inte på grund av dessa båda kvinnor och alla andra eventuella läsare utan på grund av att det känns fullständigt ointressant om jag diktar upp något som inte finns. Det har jag nog av ändå. Hurså?
I egenskap av lärare, för tillfället med en tjänst som jag verkligen tycker om, om man bortser från betygsättning och föreliggande värdering med konstruerade kvalitetsskalor vars syfte är att likställa, jämföra och synliggöra (skip the crap M).... så går jag nu en dramakurs på 7,5 poäng vid Stockholms Universitet/Lärarhögskolan med Gunilla Knapp som ansvarig pedagog och därmed också bedömare
Denna blog kan kanske vara utgångspunkt för hennes bedömning av mig och mitt deltagande, i alla fall för G, VG har aldrig varit något jag strävat efter. Mig veterligen har jag åstadkommit VG vid ett tillfälle och det var i Klinisk Psykologi; en omtenta jag ägnade hela simskoleperioden (för mina tre döttrar) någon gång på 90-talet. Annars hör jag till de där eleverna som rasar snabbt i lektorns ögon. Ser att de allteftersom skriftliga uppgifter ej inkommer enligt tidsplan, mer och mer ignorerar mig, och möjligtvis att de tar sig tid och frågar hur det kommer sig, ger mig ytterligare en chans, som jag förstås sällan lyckas snappa.
Så då är profilen av eleven Marie klar, skulle inte tro det... tror inte heller att det är viktigt i kursen DRAMA.
Drama är numer det ämne jag undervisar i. Det har blivit räddningen för min fortsatta utövning av läraryrket. Har arbetat som lärare i tolv år. Har läst vid Lärarhögskolan i Stockholm samt Mitthögskolan i Gävle i sammanlagt 3,5 år, varav psykologi var mitt tänkta huvudämne. Men på grund av olika orsaker började jag utöva yrket innan utbildningen avklarats (stupid for sure, M).
Vill man fördjupa sig i mina tidigare erfarenheter av DRAMA/TEATER så får jag skriva ett speciellt inlägg om detta, för nu vill jag gå vidare med mina kaotiska minnesanteckningar.
Så det första tillfället missade jag. Fick välkomstbrevet samma dag. Kom hem vid fem, läste brevet, ville dit, slängde ihop snabbmat åt Tyra och Egon och skulle precis iväg då jag insåg att kursen inte var vid Frescati utan vid Fredhäll, stod i hallen med skorna på, nyckeln i handen, men nej, det skulle inte vara värt besväret, att dyka upp vid sju!!! Inte med tanke på att jag har sex dramalektioner på torsdagar i mitt undervisningsschema och två uppretade barn som kände sig övergivna. Jag uteblev.
Onsdagen därpå klockan fem var jag på plats. Förväntansfull, stressad och allmänt kritisk.
Mina första tankar som for genom hjärnan var dessa:
Jag vill ha mina anteckningar ordentligt nedtecknade, läsbara och därmed användarvänliga... men var är de?
Har jag skrivit några? Minns jag några? Är jag ärlig nu, det som komma skall? Eller är jag väl medveten om att hon min allra bästa vän, hon; superlativa Anna (skip the crap, M) eller hon, pedagogen, två prickar från knäpp Gunilla (tycker hon verkar rätt knäpp ändå ja!) kommer att läsa det jag nu kommer att skriva.
Ska verkligen försöka hålla mig till den väsentliga sanningen, inte på grund av dessa båda kvinnor och alla andra eventuella läsare utan på grund av att det känns fullständigt ointressant om jag diktar upp något som inte finns. Det har jag nog av ändå. Hurså?
I egenskap av lärare, för tillfället med en tjänst som jag verkligen tycker om, om man bortser från betygsättning och föreliggande värdering med konstruerade kvalitetsskalor vars syfte är att likställa, jämföra och synliggöra (skip the crap M).... så går jag nu en dramakurs på 7,5 poäng vid Stockholms Universitet/Lärarhögskolan med Gunilla Knapp som ansvarig pedagog och därmed också bedömare
Denna blog kan kanske vara utgångspunkt för hennes bedömning av mig och mitt deltagande, i alla fall för G, VG har aldrig varit något jag strävat efter. Mig veterligen har jag åstadkommit VG vid ett tillfälle och det var i Klinisk Psykologi; en omtenta jag ägnade hela simskoleperioden (för mina tre döttrar) någon gång på 90-talet. Annars hör jag till de där eleverna som rasar snabbt i lektorns ögon. Ser att de allteftersom skriftliga uppgifter ej inkommer enligt tidsplan, mer och mer ignorerar mig, och möjligtvis att de tar sig tid och frågar hur det kommer sig, ger mig ytterligare en chans, som jag förstås sällan lyckas snappa.
Så då är profilen av eleven Marie klar, skulle inte tro det... tror inte heller att det är viktigt i kursen DRAMA.
Drama är numer det ämne jag undervisar i. Det har blivit räddningen för min fortsatta utövning av läraryrket. Har arbetat som lärare i tolv år. Har läst vid Lärarhögskolan i Stockholm samt Mitthögskolan i Gävle i sammanlagt 3,5 år, varav psykologi var mitt tänkta huvudämne. Men på grund av olika orsaker började jag utöva yrket innan utbildningen avklarats (stupid for sure, M).
Vill man fördjupa sig i mina tidigare erfarenheter av DRAMA/TEATER så får jag skriva ett speciellt inlägg om detta, för nu vill jag gå vidare med mina kaotiska minnesanteckningar.
Så det första tillfället missade jag. Fick välkomstbrevet samma dag. Kom hem vid fem, läste brevet, ville dit, slängde ihop snabbmat åt Tyra och Egon och skulle precis iväg då jag insåg att kursen inte var vid Frescati utan vid Fredhäll, stod i hallen med skorna på, nyckeln i handen, men nej, det skulle inte vara värt besväret, att dyka upp vid sju!!! Inte med tanke på att jag har sex dramalektioner på torsdagar i mitt undervisningsschema och två uppretade barn som kände sig övergivna. Jag uteblev.
Onsdagen därpå klockan fem var jag på plats. Förväntansfull, stressad och allmänt kritisk.
Mina första tankar som for genom hjärnan var dessa:
- Men jösses! inget har förändrats, två killar och en massa brudar!
- Och vilka brudar sedan då, hämmade och blyga, vad gör de här? eller allt för excentriska, de måste jag undvika i improvisationer, för att inte tala om tanten som vaknat sent i livet, fan! hon kan väl gå en knypplingskurs istället!
- Hon är klart virrig den där Gunilla, nu förstår jag hur mina elever känner sig, jag är ju likadan, det är inte okay, hon är kass, usel, hon kan för fan inte lära mig något jag inte kan redan med alla mina år inom teater och drama.
- Anna-panna, tur att hon är här, bara vi får arbeta ihop, kanske man ska sätta sig någon annanstans så att Gunilla inte förstår att vi känner varandra, äh! det vet hon ju redan.
Kommentarer