Det är mitt favorituttryck för tillfället - om andra, då förstås icke om mig själv. Men man ska väl vara glad om man har ett stall över huvudtaget. Jag har trott att aldrig någonsin någon läser denna blog, och då som den narcisistiske individ jag nu är tappat intresset.
Men så visar det sig att det tycks omöjligt att lämna någon kommentar, och jag mitt puckade kan inte ändra inställngningarna - men ska anstränga mig någon gång när tiden infinner sig, för tillfället efter att portföljen till lärarhögskolan skickats iväg och gensvaret likaså har det varit betyg och dessa formulerade på min rudimentära engelska så nu är man rätt slut inför julrushen
- men nej jag ljuger jag är inte slut - jag mår prima
och det tack vare en massa olika saker.
Först Alberto förstås som skänker mig allt viktigt i livet - k ä r l e k -
och all den kärlek jag får från omgivningen; mina siffror i livet; ettan, tvåan, trean och fyran, de tycks älska mig mer än hata - wow jag till och med känner det, mina vänner A och L de respekterar mig, elaka faster som jag vet försvarar mig mot verkligt elaka släktingar, pappsen förstås, Broder min den yngre som älskar mig totalt vilkorslöst och mina punchbollar (jag gillar punchbollar men man kan få för mycket av dem) eleverna som är slöa och ouppmärksamma men ändå ser de att jag ser dem - de vill vara omkring mig - kollegorna - kanske? för digt att säga eller för ovisst att kommetera, nej, men Mirja som finladssvenskt kramade mig så länge att jag minns det än - jag är älskad och hoppas att jag sprider kärlek tillbaka.
Kommentarer