Nu läser jag även teaterhistoria på distans vid Stockholms universitet, en underbart stimulerande kurs. Vid första träffen (utav 3) fick vi två föreläsningar av en ung Erik M. som var sympatisk men lätt besvärad över att behöva föredra något han kanske själv inte för så länge sedan hade själv blivit föreläst. Jag klandrar honom inte! Han hade gjort det bästa av situationen. Den andre föreläsaren var en äldre herre som lyste av glöd för det han ville förmedla till oss, hans namn; Willmar Sauter. Man blev så glad över hans engagemang.
Han fick frågan flera gånger avseende mim eller pantomim. Jag minns inte hur han förklarade det, men jag slog upp ordet i SAOB och fick följande förklaring
Han fick frågan flera gånger avseende mim eller pantomim. Jag minns inte hur han förklarade det, men jag slog upp ordet i SAOB och fick följande förklaring
PANTOMIM pan¹tωmi⁴m
1796–1936 (återgivande vulgärt uttal)
av lat. pantomimus, pantomimiker, pantomim,
av gr. παντόμμος, som härmar allt; av
PANTO- o. MIM. Formen -min torde bero på påvärkan av
MIN
i antikens Rom: skådespelare som
(ensam) åskådliggjorde styckets hela handling blott med hjälp av min spel o.
åtbörder, aktör i en pantomim ((1824).
Agilius Septemtrio,
som under Caracalla kröntes i Rom såsom sin tids förste pantomim.
skådespel l. teaterstycke l. scen o. d. med vanl. bl. en
agerande, som (spelar samtliga roller o.) åskådliggör händelseförloppet
uteslutande med hjälp av (minspel o.) åtbörder (o. dans); särsk. om dylik
scenisk framställning i antikens Rom; äv. i totalitetsbemärkelse, om
konstformen;
äv.: stumt spel. Cook 2Resa 222 (1783).
STRINDBERG Julie XVIII
(1888). Pantomimen var dans enligt antikt språkbruk.
Kommentarer