LEK le ⁴ k , adj., numera bl. oböjl. ((†) pl. -e G1R ). ( leg 1539. lek (leek) 1528 (: leekfolk), 1629 osv.) [fsv. leker ; jfr d. læg , isl. leikr ; av mnt. lek , av mlat. laicus (se LAIKER )] [LEK.adj 1] 1) som tillhör folket l. menigheten (i motsats till det andliga ståndet); som är lekman; i substantivisk anv.; jfr LEKT 1 ; numera bl. arkaiserande, i uttr. lek och lärd [jfr fsv. leker ok lärþer ] . Ee hoo the helst äre lege eller lerde. G1R 12: 261 ( 1539 ). En vis aan antingen Clerck eller Lek. Œ DMAN Bahusl. 177 ( 1746 ). MÅNSSON Rättf. 2: 94 ( 1916 ). [LEK.adj 2] 2) (arkaiserande, enst.) olärd, som icke är fackman; jfr LEKT 2 ; i uttr. lek och lärd. (Rydbergs konstpsykologisk, uppsatser) väckte .. beundran hos både lek och lärd. WARBURG Rydbg 2: 281 1900 . Ssgr (i allm. till 1 ): – LEK-BRODER , sbst.¹ (sbst.² se LEKA v. , ssgr ). manlig medlem av en religiös orden o. d. vilken icke undergått vigning, men som avlagt löften...