Så fortsätter studierna vid lärarhögskolan. Även denna fortsättningskurs skall redovisas i nån väska av något slag (portfölj).
Så, första intrycket av den här kursen var klart annorlunda från den första.
På väg hem längtade jag efter Gunilla Knapp. Hon utstrålade trygghet, enkelhet, visserligen virrighet men avslutningsvis - mänsklighet.
Vår nya lärare heter Agneta. Hon var läskig. Vi var inte många som hittat dit till första tillfället. Fem tjejer och en kille. Som vanligt dominans av kvinnor.
Vi kastades omgående in i improvisationer som krävde fokusering och inlevelseförmåga. De höll på i all evighet och de blev allt mer skruvade av deltagarna. Agneta sa ingenting och fick oss att förstå med sitt tydliga kroppspråk att inte använda rösten.
Så att ställa en fråga var inte att tänka på. Jag färdades tillbaka i tiden, kände igen mig själv från ungdomsåren när man gick i skolan och var tvungen att göra något fast man inte förstod instruktionen eller kände att man kunde prestera något av värde. Jag blev trulig, inåtvänd och surade men var för feg för att bara sätta ner foten och säga, Stopp! jag fattar ingenting...
Efteråt när jag kände mig en aning tryggare var jag ändå tvungen att säga det.
-Jag tyckte det var läskigt, jag klarade inte av att behålla närvaron och själv tro på det jag försökte gestalta.
Då visade det sig att de andra i gruppen inte heller hade förstått något. Oj, tänkte jag, oj,oj,oj har inte livet lärt oss mer än så. Eller kommer vi till det att hjärtat slutar att slå, vara så lätta att ramla in i grupptrycket.
Till andra tillfället hade tre deltagare hoppat av - hoppsan!
Så, första intrycket av den här kursen var klart annorlunda från den första.
På väg hem längtade jag efter Gunilla Knapp. Hon utstrålade trygghet, enkelhet, visserligen virrighet men avslutningsvis - mänsklighet.
Vår nya lärare heter Agneta. Hon var läskig. Vi var inte många som hittat dit till första tillfället. Fem tjejer och en kille. Som vanligt dominans av kvinnor.
Vi kastades omgående in i improvisationer som krävde fokusering och inlevelseförmåga. De höll på i all evighet och de blev allt mer skruvade av deltagarna. Agneta sa ingenting och fick oss att förstå med sitt tydliga kroppspråk att inte använda rösten.
Så att ställa en fråga var inte att tänka på. Jag färdades tillbaka i tiden, kände igen mig själv från ungdomsåren när man gick i skolan och var tvungen att göra något fast man inte förstod instruktionen eller kände att man kunde prestera något av värde. Jag blev trulig, inåtvänd och surade men var för feg för att bara sätta ner foten och säga, Stopp! jag fattar ingenting...
Efteråt när jag kände mig en aning tryggare var jag ändå tvungen att säga det.
-Jag tyckte det var läskigt, jag klarade inte av att behålla närvaron och själv tro på det jag försökte gestalta.
Då visade det sig att de andra i gruppen inte heller hade förstått något. Oj, tänkte jag, oj,oj,oj har inte livet lärt oss mer än så. Eller kommer vi till det att hjärtat slutar att slå, vara så lätta att ramla in i grupptrycket.
Till andra tillfället hade tre deltagare hoppat av - hoppsan!
Kommentarer