Dramakurs i livet - Drama in Life

Vi hade kommit överens om att inte lämna någon av oss ensam med henne, denna där anarkistiska sagofiguren alias Pippi. Visst inget ont om människan, inte alls (skip the crap M). Jo vi är övertygade Anna och jag om att vi är dömande. Så därför slutar vi abrupt tala om eländet. Jag älskar att läsa det folk bloggar, eller inte alla, ganska få, men jag slås av formuleringsakorbaterna, unga tänkande, sylvassa individer. Ger mig sjutton på att skolan inte är forumet där de finslipat argumenationstekniken och de retoriska tricken. Nej! Så klart inte! Nu tänkte jag presentera ett axplock av mina inspirationsblad som följer mig likt löven. Ibland som knoppar som vill utbrista, ibland som torkade gulmbrunfläckiga fnasiga löv som skrattas ut och så klart ibland som förmultad jord som man inte riktigt kan bestämma sig för om det luktar liv eller lik. Dina barn tillhör dig inte de är söner och döttrar av själva livets längtan. De kommer genom dig, men inte från dig och fastän de är ho...

Namnlekar med gruppen i en cirkel. Var och en berättar bakgrunden till sitt tilltalsnamn. Jag själv heter Marie, mamma och pappa var inte överens. I dopbeviset står det Marie då pappas släkt var starkare, men mammas påverkan var förstås större varför Maria är namnet jag bar till fjorton års ålder. Då gjorde jag min debut i den teatergrupp som skulle komma att förändra inte bara mitt tilltalsnamn till lite mer farliga Marie utan hela mitt liv. Anna är född samma dag hon numer också har namnsdag, den nionde december, med det var inte den verkliga anledningen utan någon annan, relaterad till mormor i Luleå tror jag, fasiken jag minns ej. Minns dock Annikas bakgrundhistoria. Hennes syster ville att hon skulle hetta Pippi , efter allas vår Långstrumpa, men, nej! det var inte ett propert namn enligt modern som dock kompromissade med sitt barn och lät lillasyster heta Annika, Pippis bästa vän. Var och en lägger till ett snyggt passande efternamn till sitt tilltalsnamn Så som ...

Så har kursen snart nått mittpunkten och går mot sitt slut, gulp! Jag vill ha mina anteckningar ordentligt nedtecknade, läsbara och därmed användarvänliga... men var är de? Har jag skrivit några? Minns jag några? Är jag ärlig nu, det som komma skall? Eller är jag väl medveten om att hon min allra bästa vän, hon; superlativa Anna (skip the crap, M) eller hon, pedagogen, två prickar från knäpp Gunilla (tycker hon verkar rätt knäpp ändå ja!) kommer att läsa det jag nu kommer att skriva. Ska verkligen försöka hålla mig till den väsentliga sanningen, inte på grund av dessa båda kvinnor och alla andra eventuella läsare utan på grund av att det känns fullständigt ointressant om jag diktar upp något som inte finns. Det har jag nog av ändå. Hurså? I egenskap av lärare, för tillfället med en tjänst som jag verkligen tycker om, om man bortser från betygsättning och föreliggande värdering med konstruerade kvalitetsskalor vars syfte är att likställa, jämföra och synliggöra (skip th...