Dramakurs i livet - Drama in Life

Läste precis en intervju med Robert och insåg att hans sätt att beskriva lera och dess förvandling från vattenlösligt till fast kan liknas vid drama som blir teater. Man kladdar och knådar, drejar och skär, glaserar och funderar om det ska spricka eller hålla, bli bubblor eller helt fel färg - så in i ugnen rätt temperatur och så ett vackert kärl eller en spräckt kruka.... Min första pjäs jag var med i var "Den sönderslagna krukan"

Saknar redan kursen jag ibland undrat varför jag går. Igår frågade sonen mig varför jag går den. Vi pulsade oss fram i snön till hans teaterkurs. Det var en mysig promenad. Bilen har sommardäck och fick stå. Den borde stå oftare så att vi, jag och Egon istället får en stunds samtal stående, eller gående. Ja varför går jag kursen? Varför går de andra kursen? Om detta är grunden för att undervisa i Drama på gymnasiet blir jag tveksam till kvaliteten på den kursen. Men det är ju inte i skolan man lär. Dock vet jag att jag alltid hänvisat mina användbara kunskaper till de ofantliga teaterkurser jag gått. Där lär man sig det alla bör behärska. Basic skills som jag tjatar om i skolan där jag jobbar. Att lyssna, att invänta, att acceptera, att våga att samarbeta. Är det det som man ibland i grundskolan kallar för livskunskap. Snacka om flummigt, eller luddigt eller vadå? Meger man att de andra kunskaperna ej är användbara och applicerbara i livet.... Hm oj jag måste ju till skolan och tragla...

Jag har bagageluckan full med konsthanverksmaterial, strykbräda, symaskin och diverse verktyg. Dessa har legat i bilen sedan en vecka och deadline var övertrasserat. Jag bara måste åka förbi med dem innan jag åker vidare till kursen. Jag är väl förberedd, rätt taggad! När jag stiger ur bilden tänker jag på att ha mobilen i fickan som en reflex, nyckeln till bilen låter jag sitta i då jag ju bara ska tömma bakluckan och står parkerad vid en gårdsflygel precis vid ingången. När jag smäller igen förardörren hör jag 'klick-klick!' Bilen låser sig själv utan att ha någon sådan funktion då den har några år på nacken, jag skriker, sablar! och rycker som en dåre i dörrarna och bakluckan. Huvudbyggnaden är mörk och kanske tom, vet att invånarna varit i Egypten men borde vara hemma, gulp, det här är i spenaten, i utkanten av Täby på gränsen till Vallentuna. Tröttheten fullständigt bedövar mig. Jag smyger ändå in via köksingången och ropar, hallååååå!!! Den döve mannen...