Om jag blivit berörd under en teaterföreställning anser jag den vara kvalitativ, dvs vara det den utger sig för att vara en konstart; t e a t e r.
Gen. rep är alltid spännande att besöka, inte minst på grund av publiken. De känns igen, inte nödvändigtvis att man känner dem men man känner igen och ibland känner jag även samhörighet. De som pappa kallar 'mullvadare' eller kollegorna i skolan viskar 'flum-pedagoger'.
Anna, har kommit över 4 gratisbiljetter till Stockholms Stadsteater, Skärholmen, Fem gånger Gud a Jonas Hassen Khemiri. I regi av Hugo Hansén.
Vi går dit i sällskap med våra respektive. Föreställningen är 1,5 timme. Det börjar bra, långa föreställningar har jag aldrig förstått mig på - förutom ett undantag. Stadsteaterns '..viktigast i livet'
Så det är då Annas förtjänst, att vi kommer iväg i god tid till en föreställning med syfte att skriva en rapport att medfölja portföljen i Scenisk gestaltning. En originalpjäs, med en författare vi dessutom förra året lyssnade på då han debatterade dagböcker. Han kändes då äkta, naken, innerlig och naturligt underhållande. Därmed fick han bådas vårt förtroende.
Pjäsen börjar med en dramalärare som håller ett Oscarstal på engelska, Oscarsstatyetten är en rostfri termos. Associationerna virvlar likt en centrufigerande vittvättsmakin i mitt huvud. Jag är dramalärare, all min undervisning sker på engelska, jag försökte få min son, som skulle ha matsäck till skolan i morse, att ta makaroner och köttbullar i en rostfri termos men han vägrade, sa han skulle bli utskämd, man har inte mat i en termos, mamma!!!
Teatern är en "black box" med publiken placerad i en riktning på gradäng .
Scenen har inga väggar, ingen ridå, Scenografin består endast av ett högblankt gult golv dikt mot den svarta ytan och på den fyra gula stolar i exakt samma nyans som golvet, ett microfonstativ och en mic med sladd.
Rekvesitan är en ståltermos, ett manus, en rullstol och ett plåtbläck.
Jag blir spontant glad av den klara gula färgen. Golvet ger mig inspiration till skoluppsättnigen jag själv tampas med "Trollkarlen från Oz". Jag känner omgående att jag vill ha den här gula färgen på "the yellow brick road".
Nu i skrivande stund förbluffas jag över alla beröringspunkter jag ej kan bortse ifrån.
Strindberg min absoluta favorit när det gäller att läsa text högt för andra vare sig det är prosa, dikt eller dramatik.
Ett Drömspel min absoluta favorritpjäs, Slutmonologen du människobarn som mest förstår att leva... eller hur det nu var, tar det helt fräckt ur huvudet.
Det är här jag tycker att pjäsen visar sin svaghet - eller så är jag prestigefylld och borde taggga ner. Förmodligen vid närmare eftertanke.
Pjäsen byggs upp kring ett manus, det fysiska manuskriptet begärs av den som 'äger scenen'. Inledningsvis är det:
Dramaläraren Roffes; Ett Drömspel, en klassiker som han vill sätta upp med eleverna. Eleverna har ingen aning om vem Strindberg är och tänder inte alls på hans ide. Istället förhandlar de sins emellan och kommer fram till en kompromiss. Alla får skriva en egen scen för att beskriva sin dröm, sin värld, sin Gud. Varpå man får prsenterat för sig fyra monologer från eleverna. Den första stod ju Rolf för.
Rolf visar dessutom på dramapedagogiska knep genom föreställningen då han vet vilka knappar han ska trycka på för att personerna ska krakelera och visa något av intresse; något utanför normen, ej normalt men ack smärtsamt naturligt.
Blanka, som berättar om sin utvecklingsstörda syster, ur ett idealiserat perspektiv som avslutningsvis krossas av motspelarna som hånfullt klär av hennes lögner.Att hon inte varit ärlig utan att även hon skämdes för sin syster och var lättad då hon dog.
Idris som berättar om sina bröder som sitter på Kumlaanstalten oskyldigt dömda av ett invandrarfientligt rättsväsen och väver in Sveriges svek i historien mot utsatta människor. Han blir ej emotsagd gällande historien men gällande sina bröders handlande som de andra har helt andra erfarenheter av.
Olivia som är 'helt normal' kan inte få ihop en egen scen, hon har inget att berätta. Men Roffe pressar henne, och hon berättar en lång historia om sin finlandssvenska mor vars karriär går i stöpet då hon, till en början enligt Oliva, använder fel ord - 'harlemnegrer' i en ovidkommande berättelse men på grund av detta förlorar sitt arbete och repar sig aldrig utan blir mer och mer dysfunktionell varpå fadern lämnar familjen och det visar sig att modern blivit misshandlad på grund av rasistiska utsagor vilket Olivia påpekar att hon hade gjort sig förtjänt av, hon lät som en rasist, men hon var inte det, enligt Olivia. Även Olivia visar sig vara allt annat än 'helt normal'.
Sanoj avslutningsvis har varit stum i princip tills nu då han blir överkörd för han tar för lång tid på sig att samla sig i sin monolog. Men han tar sats och avslöjar sina konster och sin inställning. De andra vore ingenting utan honom. Han kan dem alla, han ligger steget före, han vet exakt vad de ska säga och hur de ska reagera, han äger dem. Han illustrear detta genom att samtdigt säga samma repliker som de andra, inklusive Rolf. Som slutscen förnedrar han även Rolf genom att avslöja allt han läst i Rolfs dagbok gällande eleverna.
Rolf krisar ihop av förnedringen och skammen varpå de andra tre eleverna tröstar honom och bildar den självcentrerade pakten de inledningsvis visade uttryck för varpå Sanoj regriderar i forsterställnig och tycks ha gett upp.
Där slutar föreställningen.
Anna visakde till mig, vet du vad Sanoj blir baklänges?... Jonas. Ett klurigt drag som gör pjäsen värd att ses igen, det finns flera lager och det är så lätt att bli hemmablind, att avfärda det man dömer för fort.
Faktum är att under skrivandets stund har jag ändrat uppfattning. När jag sett föreställningen kände jag mig inte så berörd som jag skulle ha velat göra.
Mitt argument för att den var sevärd var Michael Jonsson. Han var otroligt skicklig på att förmedla total närvaro. Vid flera tillfällen föredrog jag att utgå från hans ansiktsuttryck eller hans kroppspråk. Han hade allt det man vill se på scenen. Man vilar i hans gestalt, man smittas av hans närvaro och man berörs utan att använda ord, utan intellekt utan med sinnenas samspel.
"Upp flyga orden, tanken stilla står, Ord utan tanke aldrig himlen når."
"Vad övrigt är, är tystnad."
Gen. rep är alltid spännande att besöka, inte minst på grund av publiken. De känns igen, inte nödvändigtvis att man känner dem men man känner igen och ibland känner jag även samhörighet. De som pappa kallar 'mullvadare' eller kollegorna i skolan viskar 'flum-pedagoger'.
Anna, har kommit över 4 gratisbiljetter till Stockholms Stadsteater, Skärholmen, Fem gånger Gud a Jonas Hassen Khemiri. I regi av Hugo Hansén.
Vi går dit i sällskap med våra respektive. Föreställningen är 1,5 timme. Det börjar bra, långa föreställningar har jag aldrig förstått mig på - förutom ett undantag. Stadsteaterns '..viktigast i livet'
Så det är då Annas förtjänst, att vi kommer iväg i god tid till en föreställning med syfte att skriva en rapport att medfölja portföljen i Scenisk gestaltning. En originalpjäs, med en författare vi dessutom förra året lyssnade på då han debatterade dagböcker. Han kändes då äkta, naken, innerlig och naturligt underhållande. Därmed fick han bådas vårt förtroende.
Pjäsen börjar med en dramalärare som håller ett Oscarstal på engelska, Oscarsstatyetten är en rostfri termos. Associationerna virvlar likt en centrufigerande vittvättsmakin i mitt huvud. Jag är dramalärare, all min undervisning sker på engelska, jag försökte få min son, som skulle ha matsäck till skolan i morse, att ta makaroner och köttbullar i en rostfri termos men han vägrade, sa han skulle bli utskämd, man har inte mat i en termos, mamma!!!
Teatern är en "black box" med publiken placerad i en riktning på gradäng .
Scenen har inga väggar, ingen ridå, Scenografin består endast av ett högblankt gult golv dikt mot den svarta ytan och på den fyra gula stolar i exakt samma nyans som golvet, ett microfonstativ och en mic med sladd.
Rekvesitan är en ståltermos, ett manus, en rullstol och ett plåtbläck.
Jag blir spontant glad av den klara gula färgen. Golvet ger mig inspiration till skoluppsättnigen jag själv tampas med "Trollkarlen från Oz". Jag känner omgående att jag vill ha den här gula färgen på "the yellow brick road".
Nu i skrivande stund förbluffas jag över alla beröringspunkter jag ej kan bortse ifrån.
Strindberg min absoluta favorit när det gäller att läsa text högt för andra vare sig det är prosa, dikt eller dramatik.
Ett Drömspel min absoluta favorritpjäs, Slutmonologen du människobarn som mest förstår att leva... eller hur det nu var, tar det helt fräckt ur huvudet.
Det är här jag tycker att pjäsen visar sin svaghet - eller så är jag prestigefylld och borde taggga ner. Förmodligen vid närmare eftertanke.
Pjäsen byggs upp kring ett manus, det fysiska manuskriptet begärs av den som 'äger scenen'. Inledningsvis är det:
Dramaläraren Roffes; Ett Drömspel, en klassiker som han vill sätta upp med eleverna. Eleverna har ingen aning om vem Strindberg är och tänder inte alls på hans ide. Istället förhandlar de sins emellan och kommer fram till en kompromiss. Alla får skriva en egen scen för att beskriva sin dröm, sin värld, sin Gud. Varpå man får prsenterat för sig fyra monologer från eleverna. Den första stod ju Rolf för.
Rolf visar dessutom på dramapedagogiska knep genom föreställningen då han vet vilka knappar han ska trycka på för att personerna ska krakelera och visa något av intresse; något utanför normen, ej normalt men ack smärtsamt naturligt.
Blanka, som berättar om sin utvecklingsstörda syster, ur ett idealiserat perspektiv som avslutningsvis krossas av motspelarna som hånfullt klär av hennes lögner.Att hon inte varit ärlig utan att även hon skämdes för sin syster och var lättad då hon dog.
Idris som berättar om sina bröder som sitter på Kumlaanstalten oskyldigt dömda av ett invandrarfientligt rättsväsen och väver in Sveriges svek i historien mot utsatta människor. Han blir ej emotsagd gällande historien men gällande sina bröders handlande som de andra har helt andra erfarenheter av.
Olivia som är 'helt normal' kan inte få ihop en egen scen, hon har inget att berätta. Men Roffe pressar henne, och hon berättar en lång historia om sin finlandssvenska mor vars karriär går i stöpet då hon, till en början enligt Oliva, använder fel ord - 'harlemnegrer' i en ovidkommande berättelse men på grund av detta förlorar sitt arbete och repar sig aldrig utan blir mer och mer dysfunktionell varpå fadern lämnar familjen och det visar sig att modern blivit misshandlad på grund av rasistiska utsagor vilket Olivia påpekar att hon hade gjort sig förtjänt av, hon lät som en rasist, men hon var inte det, enligt Olivia. Även Olivia visar sig vara allt annat än 'helt normal'.
Sanoj avslutningsvis har varit stum i princip tills nu då han blir överkörd för han tar för lång tid på sig att samla sig i sin monolog. Men han tar sats och avslöjar sina konster och sin inställning. De andra vore ingenting utan honom. Han kan dem alla, han ligger steget före, han vet exakt vad de ska säga och hur de ska reagera, han äger dem. Han illustrear detta genom att samtdigt säga samma repliker som de andra, inklusive Rolf. Som slutscen förnedrar han även Rolf genom att avslöja allt han läst i Rolfs dagbok gällande eleverna.
Rolf krisar ihop av förnedringen och skammen varpå de andra tre eleverna tröstar honom och bildar den självcentrerade pakten de inledningsvis visade uttryck för varpå Sanoj regriderar i forsterställnig och tycks ha gett upp.
Där slutar föreställningen.
Anna visakde till mig, vet du vad Sanoj blir baklänges?... Jonas. Ett klurigt drag som gör pjäsen värd att ses igen, det finns flera lager och det är så lätt att bli hemmablind, att avfärda det man dömer för fort.
Faktum är att under skrivandets stund har jag ändrat uppfattning. När jag sett föreställningen kände jag mig inte så berörd som jag skulle ha velat göra.
Mitt argument för att den var sevärd var Michael Jonsson. Han var otroligt skicklig på att förmedla total närvaro. Vid flera tillfällen föredrog jag att utgå från hans ansiktsuttryck eller hans kroppspråk. Han hade allt det man vill se på scenen. Man vilar i hans gestalt, man smittas av hans närvaro och man berörs utan att använda ord, utan intellekt utan med sinnenas samspel.
"Upp flyga orden, tanken stilla står, Ord utan tanke aldrig himlen når."
"Vad övrigt är, är tystnad."
Kommentarer